ABF:s DANSGILLES AMERIKARESA HÖSTEN 2008.

 

Förberedelserna inför avresan hade varit noggranna och på morgonen den 3 september infann sig så resenärerna på busstationen vid halv fyratiden. Den hyrda bussen som rattades av Rolf och Bojans grabb, avgick enligt tidplan kl 04.00 mot Kallax. Efter stopp för påstigning i Norrfjärden och Rosvik så var gruppen komplett och vi anlände i god tid till Kallax. Jan Lundquist från PT ledde med säker hand den brokiga gruppen vidare och snart satt alla på planet mot Arlanda. Där vidtog ytterligare coaching från Jans sida där vi så småningom kunde konstatera att alla fanns med på flight SK 945 med destination Chicago. Väl uppe i luften så ångade vi vidare mot i första hand Island som visade sig vara en landmassa täckt med is med en liten grön dekor närmast havet. Kurrandet i våra magar lugnade sig något när värdinnorna serverade en halvvarm kyckling med ris som de flesta hjälpte ner med lite vin eller öl. Efter en kopp kaffe så var det dags att invänta mötet med Grönlands sydliga del.

 

Kl.10.53 USA tid så styr vi in över Newfoundland och  närmar oss resmålet  med god fart.

Vi landar lugnt och sansat på Ohareflygplatsen utan det hurrande och applåderande som ibland är kutym på charterresor. Ingen i gänget förirrade bort sig på denna enorma flygplats och efter erhållet bagage så lotsades vi ut till en väntande buss som transporterade oss till hotellet Red Roof Inn på East Ontario Street 162.

Efter incheckning så blev det att promenera i Chicagos centrum där vår grupp sökte sig till en pizzeria där det hör och häpna tog 45 min att fixa en pizza. De flesta beställde något som hette Stromboli vilket visade sig vara en inbakad historia med strimlad biff invärtes och pommes frites. Med smällfyllda magar och 35 dollar fattigare sökte vi oss tillbaka till hotellet där de flesta somnade tidigt.

 

Nattsömnen stördes för många av ambulans- och brandbilssirener och så småningom så blev ändå frukost med bacon och potatis m.m. Det blir ytterligare en stadsrunda och en båttur där staden fick studeras på lite avstånd med alla dess imponerande byggnader och skyskrapor. Kl.14.00 åker vi iväg med buss för lite sightseeing där vi guidades av Donald Ahlm en svenskättling hemmahörande i Chicago. Vi skulle göra vårt första dansframträdande på Svenska museet i Andersonville. Det blev ett uppträdande inför en intresserad publik som sedan bjöd på mat och dryck varpå vi tog tackade för oss och åkte tillbaka till hotellet för en välbehövlig vila och sömn.

 

Fredag morgon, efter att ha fått i oss frukost lämnar vi Red Roof Inn och åker ut med bussen till Ohare för att åka vidare med United Airlines till Minneapolis där buss väntade på oss för vidare transport. Nu bar det iväg ut på landet en bit till ett ställe som hette Treasure Island Resort and Casino. I Minnesota har indianerna ensamrätt på denna typ av verksamhet dit till synes vanligt folk vallfärdar för att roa sig. Kanske hägrar drömmen om att vinna sig till rikedom och lyx men ett överflöd av mat kunde vi åtminstone konstatera på kvällens buffé. Det var något av en orgie i allt möjligt gott i matväg där  gästerna fick vräka i sig till bristningsgränsen till en kostnad av 17 dollar. Hotellrummen i detta förlovade land måste nämnas åtminstone med anledning av att det genomgående erbjöds tvenne jättebreda sovplatser av hög kvalitet varav den ena oftast användes att lägga upp bagage m.m.

 

Det hade nu blivit lördag den 6 september och vi satt åter samlade i vår buss vid 08-tiden för att åka vidare mot ett ställe som hette Lindstrom. Det var en svenskpåverkad plats med ca 3000 innevånare med en kaffepanna i jätteformat till vattentorn. Vi tog oss tid att titta på en staty av Oskar och Kristina innan vi åkte vidare till en vingård med löfte om att få provsmaka deras viner. Gården hette St Croix Winery och producerade vin av druvor från Kalifornien. Något varmare inombords fortsatte vi till  Cumberland en stad omgiven av vatten och tog in på Cumberland Inn and Suites. Efter inkvartering bar det iväg till en lönnsirapsfabrik som hette Andersons Pure Maple Syrup. Där blev vi bjudna på våfflor och fick en inblick i tillverkningen innan vi åkte tillbaka till hotellet.

På kvällen åkte vi till den nya kyrkan i Mac Kinley för en dansuppvisning inför ett hyfsat antal till åldern komna människor med svenska rötter. Vi bjöds även på fika.

 

Söndagsmorgon bar det av igen ut till samma kyrka där efter gudstjänst blev bejublad dansuppvisning där det klappades i takt till dansen väva vadmal. Det bjöds på palt och pajer av allehanda slag. Vid 4-tiden var vi tillbaka på hotellet efter ett besök hos Anderson senior med fru där vi se på deras hem och titta på hans gamla bilar. Dagen avslutades med bl.a. lite vin och kex i hotellobbyn.

 

Nu hade det blivit måndagsmorgon och vi skulle starta mot Duluth med uppehåll i staden Mora där vi träffade en svenskättling som hette Gus och där de arrangerade ett Vasalopp. Lokala tidningens fotograf plåtade hela dansgillet vid  en enorm dalahäst som minne av vårt besök. På eftermiddagen anlände vi till Duluth där vi tog in på Comfort Suites ett mycket fint hotell. Duluth, en stad i kanske Luleås storlek med malmhamn och med fartygstrafik efter de stora sjöarna uppåt 350 mil ända ut till Atlanten. Vi promenerade på stan tittade på en unik bro som lyftes till skyn så stora fartyg kunde passera. Vi var ganska trötta och vår färdledare Jan tyckte att  lyset släcktes fort i våra rum den kvällen.

 

En fantastisk frukost nästa morgon lade grunden för den långa resan neråt gränsen mot Iowa till staden Harmony där vi tog in på Country Lodge Inn. Våra ledare Jan och Donald blev utan rum och fick bo på annat håll. Det blev middag på en närliggande restaurang på våra reseledares bekostnad vilket var mycket uppskattat. Vi dansade även under kvällen på samma ställe till musik från en ditlånad anläggning.

 

Så blev det onsdagen den 10 och vi skulle besöka amishfolket som fanns utspridda lite här och där i trakten. Vi fick en inblick i deras till synes torftiga liv och kunde på nära håll se med egna ögon hur de levde och verkade. Seden att inte använda knappar och dragkedjor i kläderna var något förvånande samt deras förmåga att klara sig utanför det amerikanska samhällets sjukvård och skolor. Vi besökte också en grotta Niagara Cave där vi gjorde en underjordstur till fots bland stalakiter, fossil och takdropp, en promenad på minst en kilometer. Nu var det så dags att ta in på denna resas sista hotell nämligen The Normandy Inn and Suites i centrala Minneapolis. Kvällen avlöpte med lite fria aktiviteter.

 

Torsdagen inleddes med ett besök på Mall of America ett mecka för shopoholicer i flera våningar. Ett rejält nöjesfält på innergården, ett jättevaruhus i alla fyra hörn på varje plan gjorde att varuhuset Ikea nere på markplan ett stycke bort såg ut som en liten byggkloss. Vi åkte därefter till Mimehahaparken, en oas inne i storstan med vattenfall och härlig grönska. Senare på dagen gjorde vi ett besök på Harambeeskolan där vi dansade för en publik på 400 barn och deras lärare och där vi fick väldiga applåder för vårt framträdande. Vidare fick vi hälsa på i klassrum där frågorna var många från dessa underbara ungar. Många tyckte att det nog var den bästa upplevelsen på resan. Dagen avlutades med ett besök hos Twin Cities swedish folk dancers där vi dansade och blev bjudna på ett slags knytkalas med många maträtter. Ganska sent var vi tillbaka på hotellet där det på sina håll blev en liten efterfest inför den stundande hemresan.

 

Det blev morgon den sista dagen på vår resa och rapporterna på tv vittnade om ett rejält oväder som kanske skulle ställa till problem för vår hemfärd. Ute på flygplatsen aviserades om försening och inställda turer men till slut satt vi ändå på planet mot Chicago där vi under Jans lugna ledarskap lotsades på Ohare till den rätta gaten för resan mot Arlanda. Några av deltagarna hade då redan lämnat gruppen för att åka vidare för att hälsa på barn, söka sina rötter, eller för att uppleva mera av detta stora land. Hemresan blev helt odramatisk och vi kunde vid hemkomsten glädjas åt att resan gått så otroligt bra och att ingen hade blivit sjuk eller råkat ut för något tråkigt. ABF:s Dansgille vill slutligen tacka Jan Lundqvist för ett fantastiskt arbete som arrangör för resan och Hans Kvistvall som med sång och spel förgyllde våra framträdanden. Vi tackar även Donald Ahlm som guidade oss fram på resan i så många mil.

 

Enligt uppdrag Nils-Olof Åström